Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.

Nåväl, kanske man skulle ta tag i bloggandet igen.. Undrar om det finns någon kvar där ute...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger. 
Mat! Jag har inte kunnat äta. Det fan otroligt. Jag som älskar mat. En morgon fick jag spotta ut smörgåsen efter att ha vevat runt den i munnen utan att kunna svälja och då mina vänner är det illa.  

Så efter att ha skrämt slag på de som är närmast mig till vardags (alltså de som ser mig på jobbet varje dag) har jag nu försökt ta tag i mitt liv igen. Alla vill ju prata, fråga och bry sig om, i all välmening (oftast) Men det där tror jag ju inte på, att prata alltså. Det hjälper kvastskaft. Det man inte pratar om, finns inte! Eller det gör det ju så klart men man lär sig leva med det. Fast jag skriver ju ändå här så kanske det finns behov av någon slags ventil ändå..

I alla fall så krävdes det ungefär 4 timmar vågskvalp, en termos kaffe och bulle sällskap i lördags, för att få pusselbitarna att falla på plats, någorlunda och strukturera upp tillvaron lite.

Hirvijärvi  

Älskade lilla knäppskalle.

   Oops..

 Sola magen... 

Jag är fortfarande knäckt. Jag är trasig till tusen och skörare än en kinesisk porslinsvas. Men någonstans under vågornas skvalpande kom jag till insikt om hur det måste bli och det kommer inte att bli lätt alls. Jag har redan tagit tag i vissa bitar men jag vacklar, jag är svag...  Vek, jag hatar att vara vek. Jag har satt upp regler. Regler som igår kändes solklara. Men idag är svårare än igår. Jag skulle vilja skjuta upp vissa saker men innerst inne vet jag att det bara onödigt.
Hur kunde det bli så här illa. Dumma, dumma mej. Djupa andetag och fokusera på någon slags målbild.

Det finns fyra människor i min absoluta närhet som på något sätt utgör mitt säkerhetsnät. Var och en av dem fyller olika funktioner, alla lika viktiga. Under den här veckan har jag helt förlitat mig några av dem.
En av dem har världens skarpaste radar. Han kan på långt håll se att det är något. Min kroppshållning är tydligen talande. Han är den enda som kan hålla mig tillbaka när jag vill för mycket eller kör på alldeles för hårt.
En av dem vet allt om mig, honom anförtror jag mitt liv, stackars honom.
Den tredje får mig alltid att skratta oavsett hur nedgången jag är. Han har följt min "resa" under snart 4 år och vet det mesta om mig. Han säger aldrig det jag vill höra. Men det jag hör får mig alltid att resa mig lite. Utom kanske när han kallade mig "roadkill" för något år sedan. Påminde honom om det häromdagen eftersom jag nu verkligen kunde associera mig med ett dött, överkört, tillplattat djur *hehe*
Den fjärde är svår att kategorisera och har rätt nyligen tagit status i tillvaron som väldigt betydelsefull. Vi tänker väldigt lika och jag kan vara helt avslappnad med honom, oerhört värdefullt.

Så till övriga livet som faktiskt fortsätter även om man befinner sig i koma eller ligger i fosterställning och kramar täcket *hahaa*

Min gräsmatta är klippt. Duktig flicka får jag säga till mig själv, ingen annan gör ju det. Den hade hunnit bli en äng. Först har det regnat en massa dagar. När det sedan slutade regna har jag helt enkelt inte förmått mig att harva gräs i mitt skräpiga mentala tillstånd.

Städat, jag har städat idag. Klapp på axeln där. Ruben har också genomgått en rekond. Klorna är klippta och filade. Öronen är tvättade och han är nybadad.  Och jag har tvättat en herrans, himla, massa maskiner med tvätt. Jag har dessutom klämt i mig en massa god mat i helgen, bara en sån sak. Aptit välkommen tillbaka.

Jag har ju tidigare nämnt något jag hoppades så mycket på och nu kan jag väl berätta vad det handlar om. Jag jobbar extra åt Karamellkungen och fyller på godis och nötter. Än så länge har det inte blivit så många tillfällen. Men i torsdags, på min lediga dag, fick jag åka till Ica Maxi i Luleå och fylla godis där. Jättejätte kul och precis vad min sargade själ behövde. Körde tillbaka till Haparanda och kl 11,30 stämplade jag in på "riktiga" jobbet eftersom vi var i behov av extra händer. Helt underbart. Mer sådana dagar, tack =)

Det bästa när man går på nitar är att man faktiskt lär sig något. I det här fallet är det en hård läxa och jag har lovat mig själv att inte göra om misstaget igen. Det som inte dödar, härdar. Jepp, säkert men inte än. Känns som en väldigt lång och slingrig väg tillbaka till mitt forna jag. Ensam är dock stark, alltid.

Tjingeling

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN.
Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina skor just nu. Jag är ett vrak, en spillra av mitt forna jag. Krossad, förintad, död. Eller inte riktigt, jag skriver ju åtminstone ett inlägg. Men jag har aldrig käkat så mycket Losec som nu.

Jag gav mig in i något. Tänker lite på ordspråket ändamålet helgar medlen... Jag var inte alls beredd på konsekvenserna. Man tror att man känner sig själv efter 43 år. När man överskattat sig själv blir fallet hårt. Hur fan tänkte jag egentligen. Att jag är gjord av sten?! Att jag är immun?!  
Just precis idag har jag lagt sista korten på bordet. Dock resultatlöst. Jag fixar inte detta längre, bättre att ta smällen. Att kastas mellan hopp och förtvivlan, funkar inte. Jag har dött inombords typ 100 gånger och det bara idag. Jag trodde jag var stark men det är jag inte. Jag är vek, vek, vek och satan vad ont det gör.

I morgon går jag vidare. Börjar på nytt. Behöver bara hitta tillbaka till rätt fokuseringspunkt igen. Och jag svär på att aldrig, aldrig någonsin göra om detta misstag ännu en gång. Orkar inte bli så trasig igen. Just nu blöder såren. Men jag överlever, jag har ju gjort det tidigare. Eller.... Så här illa har det nog aldrig varit. Inget har någonsin påverkat mig så mycket som detta. Tidigare kurerade jag mig med 60 timmars jobbveckor, det kan jag inte göra nu... Be en bön, håll tummarna. Allt sker för en orsak, allt har en mening .Jag försöker se logiken men jag är bara trasig och det gör ont.  Och de där satans tårarna som kommer fast jag inte tillåter dem. I morgon går jag vidare. Men idag går jag sönder tusenfalt. Tystnad talar, verkligen..............

Jobbet då. Ja jösses. Där är man i hetluften igen. Jag tog något alldeles fruktansvärt illa vid mig av en händelse som uppstod för några veckor sedan.
Tack som fan till dig som startade "romansryktena" om mig och en kollega. Och tack till alla som fortsätter spä på eländet. Jag spyr på dem. De har i och med detta försatt mig en överjävlig situation där mitt arbete blir lidande. Jag bryr mig egentligen inte för egen del och skulle gott och väl kunna spä på allt. Men jag tycker gräsligt synd om min "partner" i denna romans. Vi kommer att ha ett väldigt nära samarbete framöver och detta underlättar inte för någon.
Jag är ju så "het" Frågan är bara om jag använder min "position" för att få det jag vill ha... Några gratulationer fick mig nästan att klappa till vederbörande och be denne att dra åt helvete.
Chefer är inblandade och jag lovar att de är på min sida i detta.  Alla håller dock alla om ryggen och ingen avslöjar sin "källa"  Så jävla ruttet kan jag tycka som därmed inte har en chans att försvara mig.
Bättre fly än illa fäkta, körde jag med första veckan. Men insåg snabbt att det inte kommer att fungera. Bara att bita i sura äpplet och rida ut stormen. Stackars pojke, lyckligt ovetande hoppas jag....

                                                           När bästa vännen har fyra ben och svans.

Semesterperioden på Ica, 8 veckor, börjar imorgon och det är helt underbart att inleda den som ett mentalt vrak. Heja mig....  Jag har dessutom en enorm prestationsångest i och med förra sommarens stående ovationer. Jag lär ju göra soppa av allt i år. Men vi överlevde åtminstone midsommar som faktiskt passerade rätt obemärkt. Antagligen beroende på det usla vädret. Tempen har legat på 4 grader när jag rullar i väg till jobbet så det är full värme och sätesvärmare som gäller i bilen. Samt mössa och vantar på morgonprommisen med Ruben.

Nu ska jag avsluta den här fullkomligt vedervärdiga dagen och jag konstaterar ännu ett nederlag och ytterligare en önskan som inte gått min väg. Livet är fan inte rättvist. Men jag är ju stark så jag fixar ju detta. Börja om igen då...

   Trevlig midsommar i efterskott.

Love my life

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak.
Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial.
En "resa" jag påbörjat har i och med detta tagit ett enormt kliv framåt, ett steg närmare målet. Bara jag nu lyckas ro detta i land. Det är inget litet och enkelt uppdrag.

Jag har dessutom något annat på gång som också hjälper mig att nå mitt mål betydligt snabbare, om det går i lås. Jag jobbar dock i korseld angående detta. Min chef är involverad och han är inte nöjd alls. Påpekade att detta inte rörde mitt arbete på Ica och att han egentligen inte hade med detta att göra överhuvudtaget. Berättar mer när (om) jag kommer vidare från samtal till handling. Åh, håll tummarna för mig rörande detta. Jag önskar så att det blir genomförbart, skulle betyda så enormt mycket.
Tänk att jag plötsligt blivit målmedveten, för första gången i mitt liv. Det är inte frågan om längre, utan enbart när, var och liiite hur. Underbart!

   En sen påskhälsning från oss.

 
Han som inte har en hel korg längre.

 
Tröttbulle.

Tjingeling
  

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar   

Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade jag i Bang Tao, ett makalöst ställe och jag som trodde att jag sparat det bästa till sist.

   Solnedgång på Bangtao beach

De små strandrestaurangerna.

   Bang tao beach

Jag älskade allt med Bang Tao. Magiska solnedgångar, underbar strand, varmt vatten och framförallt de små restaurangerna, som varje kväll dukade upp sina bord och stolar på stranden. Att sitta direkt på stranden, några meter från havet och äta en underbar middag i skenet av små lyktor med ljudet av vågorna som bakgrundsmusik, är en känsla svår att hitta ord för. Har nog aldrig känt mig så fri och lycklig som jag gjorde där. Plötsligt var livet så enkelt igen. Man glömmer liksom tid, rum och ansvar.

Vecka nummer två tillbringades i Khao Lak, på fastlandet där över 4000 människor miste sina liv i tsunamin. Taxiresan dit var tung. Jag ifrågasatte mitt eget omdöme. Hur kan man ens vilja ha semester där.... Är det inte som att äta en gourmetmiddag i ett av Hitlers koncentrationsläger.
Ruiner och minnesmärken, tsunamin gjorde sig ständigt påmind, med all rätt. Thailändarna i Khao Lak är dock de absolut trevligaste jag någonsin träffat. Men tyvärr hjälpte det inte mig att skaka av mig den där creepy-känslan.  Jag ville liksom bara bort.

   White sand beach, Khao Lak.

 Var ute och sprang så gott som varje morgon och
just den här tidiga morgonen i Khao lak var
fullkomligt magisk. Jag hade nog kunnat
springa hur långt som helst.  

Efter 5 km strandpromenad hamnade jag på Bangsak beach och där tillbringade jag mina dagar under Khao Lak vistelsen. God mat, lugn atmosfär och fantastiskt trevligt bemötande, där trivdes jag riktigt bra.

 Bangsak beach, Khao Lak. 

Favvorestaurangen på Bangsak.  

En av dagarna drog det ihop sig till rejält oväder och tanken var att jag skulle ta mig tillbaka till hotellet. Men att vandra längs stranden och parera blixtarna (överdriver lite, men det åskade rejält) är ingen höjdare. Sökte skydd under ett litet tak och blev bjuden att komma in och slå mig ner. Det visade sig att jag hamnat på ett riktigt massagehak. Så varför då inte fördriva tiden och vänta ut vädret med lite thaimassage. Jag genomled en thaimassage från helvetet, på riktigt. Fatta när man ligger och är livrädd för varje nytt moment. Insåg rätt snabbt att jag var utmanad. Jag hade valt "hard" och jösses hon gjorde allt för att knäcka mig. Tillslut fick jag ge mig, när jag trodde en sena i låret skulle gå av. Hon skrattade nöjt. Men komplimerade  mig i slutet "strong body" sa hon. Jo, tjena, är bara glad att jag inte blev utrullad på bår.

   Bang tao

Näst sista dagen i Khao Lak bestämde jag mig för en roadtrip. Jag ska erkänna att avslutningen på dagen egentligen var målet för hela utflykten.
En heldag, ensam i en minivan, med privatchaufför, snacka om att känna sig som en prinsessa. Åh, jag älskar verkligen den lilla fladdrande känslan i magen, när man inte riktigt vet hur allt kommer att sluta och spänningen att kliva utanför ramarna. En liten äventyrerska, vem hade någonsin kunnat ana det. Nå, i alla fall. När dagen nästan var slut hade vi ett stop kvar innan hemfärden tillbaka till Khao Lak, nämligen Bang Tao beach. Hela dagen hade verkligen klaffat perfekt, så även avslutningen.

I perfekt tid klev jag ur taxin och styrde stegen den korta biten mot stranden och den dalande solen. Jag finner inte ord för känslan. Allt var bara rätt, rätt, rätt.

De små strandrestaurangerna började fyllas med gäster och med sandalerna i handen promenerade jag till målet för själva utflykten, min favoritrestaurang. Det var en förvånad restaurangägare, som hälsade mig välkommen tillbaka.

Jag njöt av den absolut största portionen Massaman curry som någonsin serverats, det har sina fördelar att ha tumme med ägaren.

Jag grävde ner tårna i sanden en sista gång och försökte memorera varje våg, varenda vindpust, alla dofter och intryck för att placera dem längst in i hjärtat och aldrig, aldrig någonsin glömma.

Jag är så glad att jag åkte tillbaka. Alla bitar föll på plats. När man fylls av lycka, lugn, glädjebubbel och pyttelite vemod, allt på samma gång. Då vet man att man hittat rätt. Det känns som att komma hem. Det är antagligen därför jag nästan rivs söder inombords nu. Att det kan göra så ont.

Sista solnedgången i Bang tao, för den här gången.  

   Massaman curry, modell XXXL

 
Massaman curry, modell normal (dessutom i mindre skål)

Jag hade kunnat göra vissa saker lite annorlunda. Idag ångrar jag mig. Jag hade min chans men tog den inte. Nu får jag stå mitt kast.  

Varje resa har påverkat mig. Men den här resan gjorde så mycket mer än så. Plötsligt så är nog, inte nog längre. Det "här" räcker helt enkelt  inte. Något lämnades kvar i Thailand den här gången, åtminstone känns det så. Hålet inom mig är enormt. Ett sådant tomrum som varken jobb eller hundar tycks kunna fylla ordentligt.

Har försökt försätta mig i något slags stand by läge i väntan på återresan till Thailand. Men jag inser att det inte kommer att hjälpa mig. Jag behöver aktivera mig, fokusera och fördriva tiden.

Så i ett försök att ta tag i livet, hitta tillbaka till vardagen, kom jag fram till att tillvaron just nu kretsar kring några stora men relativt enkla punkter som alla hänger ihop och påverkar varandra, alla utom en av dem. Jobbet är en av punkterna. Jag är beroende av jobbet på så många plan, inte minst ekonomiskt. Det har dock känts urk och blä att vara där ända tills i fredags. Plötsligt hände något som förändrade allt. I´m back, så härligt att kunna känna motivation att gå "all in" igen. Allt blir så mycket lättare då.  

 
Det finns två punkter som jag absolut inte påverka. Jag kan inte få tiden att snurra snabbare. Hade jag kunnat det vore det höst nu *hahaa* Och jag kan jag kan inte styra mina känslor. Önskvärt hade dock varit att jag kunna stoppa ner lite känslor i en låda, låsa lådan och slänga bort nyckeln. Men allvarligt. I mina framtidsplaner finns ändå ingen plats för någon annan än me, my self and I.

Så där ja
  

En vecka till handlingarna igen, jösses vad veckorna går fort. Snart är det jul och ännu mer snart så åker jag.

Att en kollega blir så oerhört, enormt tacksam, nästintill rörd för att jag egentligen bara gjort mitt jobb fick mig att verkligen att stanna upp och tänka till i veckan. Jag gör ju inte mycket rätt på mitt arbete numera och har haft det hett runt öronen en bra stund nu. Vore ju trevligt om den negativa trenden kunde vända.

Läste en så klok text på Pinterest där kontexten var att själva händelsen är 10 % och 90 % är hur du reagerar på den. Jepp! Det skriver jag under på. Jag gillar fortfarande inte det som sker på mitt arbete och de ramar jag tvingas hålla mig inom. Men det funkar faktiskt och jag har nog mest tyckt synd om mig själv, läs *sårad stolthet* Fast nä, jag gillar det ännu inte och hade utbudet varit större..... bye, bye....

Var ledig i torsdags och bestämde att jag skulle ta tag i en massa tråk-saker. Var och slängde grovsopor på tippen (vuxenpoäng), bokade tid för klippning (hos ny frisör), bokade tid till optikern. Redan nästa dag fick jag tid hos optikern, kollade synen och valde snabbt ut två olika bågar. Den kvinnliga optikern var svinbra. Jag provade diverse brillor och hon sa snabbt nej, nej, nej, ja, ja. Vi var helt inne på samma spår, vilket underlättade enormt.

Minns när min fd sambo, för många år sedan var med och skulle agera smakråd. Han sa inte ett ord men gapskrattade. Kul, det säger liksom allt *hahaa* Ärlighet varar längst....

Och den där Holly-bolly blir väl kvar då, vilken surprise.. Men alltså den här hunden är unik. Kärleksfullare krake får man leta efter. En valpkull är uppfödaren lovad att ta efter henne men än så länge är hon ju bara barnet.

Är med i en utmaningsgrupp på jobbet. Den är månaden var det sagt att vi skulle gå/lunka/löpa 20 km. Jag låg bra till och visste att jag skulle kunna "glida" över mållinjen med typ 4 km per dag. Ända tills någon stolle kom på att vi skulle vara klara den här helgen. Hjälp! Plötsligt hade jag 48 km kvar och på blott tre dagar blir det en avsevärd massa steg att gå.
Tvingade mig ut i fredags efter jobbet, högst motvilligt. Resulterade i - 8 km. Idag har jag gått och gått och gått lite till och sprungit strax över 1 mil, bara för att kapa tid. Ganska exakt 30 km har jag fått ihop idag. Det känns i kroppen kan jag meddela. Imorgon ska jag traska sista milen.

Jag hade ju inte behövt tacka ja. Men tjurskallen nummer ett kan ju inte vara den som bangar, så klart. Tycker lite synd om henne som hade 66 km kvar. Men hon bangade inte heller.

Med mig på långrundan idag (22km) hade jag med mig underbart fina Jinx. Hon är en pärla. Drar inte det minsta i kopplet och är en verkligt bra motionskompis som gör allt jag ber henne om.

 
Bullen fick hänga med på den kortare 7 km rundan. Han pinnade på som bara den och jag var gräsligt trött. Han börjar komma i form, lille gris.

   Vi hänger så klart på trenden med clownerna.

Fredag var en lycklig dag på jobbet. Varför? Jag fick en massa grejs till bullen *hahaha* Klädavdelningen städade på lagret och skulle slänga en massa tomte/pepparkakskläder och jag fick förtur innan containern. Tomtekläder har han ju haft men jag har saknat pepparkaksgubbeutstyrseln. Inte nu längre!

Bullen har ju sin allergi att tampas med och en matte som är helt värdelös på att injicera vaccin. Sista sprutan var katastrofal. Hade nästan slut vaccin i flaskan och fick kämpa för att få in det sista i sprutan. Satte kanylen i nacken på honom men hamnade fel och provade på nytt. Nu gick det bra, trodde jag... Såg en pöl på golvet, doppade fingret, luktade. Jepp, vaccin. FAN! Jag är värdelös.
Det tar ca fyra veckor att tillverka nytt vaccin och veterinären ville att jag skulle mata honom med kortison under tiden. Det har jag inte gjort, inte än. Jag är i kontakt med en svensk fodertillverkare, Standart, som har hjälpt massor av allergihundar. Hittills, efter att ha följt deras råd har han definitivt inte blivit sämre. Jag däremot har varit lite dålig på att städa och tvätta filtar sista tiden. Måste skärpa mig.

   Jag har "hottat" min bïl lite =)

   Gonatt!

Å ena sidan, å andra sidan. Jag blir snart sinnessjuk. Nåväl, åtminstone gravt förvirrad. Allt är jobbrelaterat och jag befinner mig i en konstig sits, där mina händer är i princip bakbundna. Men jag förväntas ändå prestera. Lycka till åt mig själv... Tur man har magsårsmediciner på recept.

Hade utbudet varit större/bättre i kommunen hade jag lämnat in avskedsansökan för flera veckor sedan. Hade jag inte trivts så bra i huset och haft hundarna, hade adressändringen varit ett faktum. Nu får jag istället bita mig i tungan, nypa mig i armen och slå tån mot något hårt för att avleda alla tankar som poppar upp i huvudet vid olika "sammandrabbningar" under arbetsdagen.  - Nu skiter jag i det här, passerar så många gånger dagligen i mitt huvud numera. Men ändå, jag är ju jag och det gör jag ju så klart inte. Plikttrogen in i döden, typ....  Fast ändå. Det är där. Där på Ica som hela sinnesstämningen plötsligt kan vända, som i ett trollslag... Vissa människor är magiska och jag är så tacksam...

   Min absoluta ögonsten...

När man inte längre stupar i säng direkt efter maten och när man plötsligt har tid för eftertanke, öppnas ett helt nytt känsloregister. Jag gillar det inte alls. Känslan att vilja gråta fyra gånger om dagen, är fan utmattande. Så jag har skaffat mig en distraktion.  En ny hund. *Hahaa* En blev två, två blev tre och tre blidde fyra. Senaste tillskottet är Holly, 10 månader. Liksom Jamie och Jinx är hon en alaskan husky men med isblå ögon. Love it. Tillgiven och lättlärd. Men en liten aning skällig, sånt gillar jag inte. Hon är på prov tillsvidare.....

   Tre muppar blev fyra.

   "gänget"

   Holly 

Att komma iväg på promenad med fyra hundar är lite meck men det går och jag är mäkta stolt där jag går med mina fyra fyrbenta längs vägen. Att bara gå två är en ren välsignelse. Det upptäckte jag idag då jag bara hade Ruben och Holly med mig. Mitt nästa mål (första var promenad med hela flocken samtidigt) är att få Holly att "dra" när jag cyklar med henne. Uppfödaren har gått bet på den punkten. Hon lägger sig nämligen och spelar död när det blir lite jobbigt, mentalt. Hon har gjort det några gånger med mig också. Första promenaden med Ruben. När hon hamnade på "fel sida" om snöpinnen. När kopplet trasslade ihop sig. Det går väl an i sådana situationer.  Men att göra det i hundspannet med typ 9-10 andra individer kan vara förödande. Så nu ska vi cykla, måste bara blåsa lite luft i de där satans däcken först...

   Holly som spelar död.. Och bullen tycks undra
vad hon sysslar med..

Just det. Har jag nämnt att jag det bär av mot varmare breddgrader igen... Ooops, inte det.... Ok, men så är det iallafall. I november bär det av till Dominikanska republiken och Punta cana i 15 dagar. Om nu inte stället blåst bort. Det har ju varit en orkan där i veckan... Min bästa pappa kommer upp och är hundvakt.

Jag har mer hemlisar men tala silver, tiga guld....

   Ruben har fått en ny "dyr" filt med bullar på.

To be or not to be, det är frågan.....

Öh, jo jag lever. Fast den senaste timrapporten, för augustimånad, visar att jag kanske trots allt inte borde göra det. Vi inom handels har en snittid på ca 38.25 timmar per vecka för heltid. Jag hade jobbat 263 timmar på en månad. Jag överlåter räknande till er.

   Det har hunnit bli höst. Älskar färgerna.

   Har haft en maskot med mig på jobbet, visssa dagar 
under sommaren.

   Morgonfika i måndags på jobbet. LUSSEBULLE!!!! *älska*

Jag har nu fått ett nytt schema och måste gå hem prick när jag slutar. Det finns tydligen lagar och regler även om jag valt själv på eget bevåg att jobba som jag gjort. Ingen har bett mig och ingen har tvingat mig. Tror ingen ens vetat vad jag gjort, innan det uppdagades.

   Oh shit, I'm batman...

   Hejsan!

Mitt nya liv innebär en massa dötid som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag funderar på fullaste allvar att söka ett deltidsjobb.

   Att passera den här myren var värre än gå genom helvetets
alla eldar.

   Men gissa om det var värt det....

Den gångna veckan har jag fördrivit med att springa. Springa för livet, rent ut sagt. Började med strax över  13 km i tisdags. Vilket var längrekord. Kroppen skrek och jag sov inte en blund den natten. På  torsdag, mot bättre vetande, var det dags igen. Nu drämde jag till med 16 km och dessutom med hastighetsrekord. Problemet är att det inte ger mig något. När jag sprang min första mil var jag lyrisk. Men nu saknar jag kicken och euforin. Det ger mig ingen tillfredställelse. Det är helt enkelt bara satans aptråkigt att springa så långt.

   Älskar den här bilden, tagen i Hirvijärvi, en tidig morgon..

   Samma ställe men en solig förmiddag.

Sommaren har varit lärorik och jag har kommit till en massa insikter, om mig själv och om andra. Trust no one, gäller mer än någonsin. Det går inte att lita på någon.
Jag har även insett att jag klarar mig utan somliga. Somliga som dock fortfarande har förmågan att vända en hel dag till något positivt och det är trots allt heeelt underbart, när det sker.

Idag upplevde jag emellertid lite samma känsla då jag träffade några individer jag inte sett på väldigt länge. De var sig precis lika och jag visste inte ens att jag saknat dem, förrän jag gick därifrån med ett leende på läpparna. Jag har även insett att det finns hopp och att jag är kapabel till en hel massa saker.

Jobbmässigt har jag fått otroligt mycket beröm  för min insats under sommaren. Ingen tackar dig! Men jo faktiskt! En del kommentarer bär jag med mig resten av livet. De gör mig stolt och framförallt glad att jag tackade ja till uppdraget. Tänk att jag, obetydliga jag, har skött i princip en hel butik, på egen tass *wow*

Dogsen då? Jodå, de har varit sjukt åsidosatta under sommaren, allihopa.  Men nu är Jamie och Jinx med mig när jag springer och jag har börjat ta långa promenader med hela gänget samlat. Min far, som var upp och bytte ytterdörr, tyckte det verkade vara ett komplicerat projekt att få med sig alla tre. Det är bök i början men sedan, när alla hittat sin obligatoriska plats, flyter det på. Bullen är förstås den som ska variera sin position, framför, bakom och emellan *hahaa*

 Tre bockarna Bruse.

     Ytterdörr före.

   Ytterdörr efter.

Hade en tråkig incident i somras. Gick hem tidigare från jobbet en dag för att jag behövde rensa hjärnan lite. Detta sker bäst genom en löprunda med musik i öronen. Jag hade Jamie i midjebältet och Jinx var lös. Var ute i ca 45 minuter. Fina Jinx sprang som en galning kors och tvärs. Hon är verkligen underbar den hunden. Det är inga som helst problem att ha henne lös, hon sticker inte långt och kommer bums när jag ropar. Kommer hem efter löprundan och duschar av hundarna eftersom det var ganska varmt. Upptäcker att Jinx börjar svullna upp på ena kinden. Ser bara ett ingångshål och första tanken är då såklart geting. Hon är blå på insidan av läppen och skriker av smärta så fort jag rör henne. Hon har problem att röra sig och går bara sakta men äter och dricker utan problem. Konsulterar veterinär, som faktiskt inte har mycket att komma med. Jag har kortisontabletter hemma men blir avrådd att ge dem. Eftersom jag faktiskt bara hittat ett ingångshål, hoppas jag att det är geting och inte orm. Jag beslutar mig för att avvakta med veterinär. Nästa dag har hon svullnat ytterligare. Andra kinden är svullen och hon har en påse under halsen. När man googlar på ormbett är hon synonym med bilderna jag hittar. Men nu har det gått såpass länge sedan bettet och hon äter och dricker fortfarande så jag avvaktar. Men hon är fruktansvärt öm och rör sig stelt. Dag tre börjar allt ge med sig och hon börjar åter ge ljud ifrån sig och hoppa jämfota när jag kommer med maten. Älskade hund. Hade kontakt med uppfödaren och han stödde mitt beslut, att inte åka till veterinären, tillfullo. Hade hon slutat äta hade jag varit där som en häck, väck, våt fläck.

Men nog  var det orm och det visste jag kanske från början, egentligen. Idag har hon synliga märken efter bettet, två små hårlösa partier på kinden efter två otäcka huggormständer.

Bara tanken på att en äckelorm satt sin tänder i henne gör mig spyfärdig. Hade till en början svårt att ens röra henne vid det bitna området då jag har en hysterisk ormfobi. Såg själv  orm, en dryg vecka före, då jag var och plockade blåbär. Det prasslade till och alldeles nära min fot och hand låg en orm. Reaktionen lät inte vänta på sig. Tårarna sprutande och jag hyperventilerade. Jag hatar ormar!

   Heja Sverige i world cup hockey

Ny regnutrustning.

 
Ruben utvärderar nya bilen.

Har inte köpt en endaste gubbe i år.

Tjingeling